Att leva som bisexuell, med alla motgångar.

När jag var tretton år insåg jag att jag inte bara tittade lite extra på killar, utan också på tjejer. Jag trodde vid denna ålder att det var något som alla gjorde. Men när jag senare fick reda på att inga av mina tjejkompisar gjorde det, började jag undra. Vad var det som var fel på mig? Jag undersökte om det fanns något begrepp för det jag kände och om det fanns fler som mig. Jag hittade sidor om det och insåg att det fanns ett namn för det jag kände, bisexuell. Det betyder att man attraheras sexuell och/eller känslomässigt till båda könen. Det fanns också fler som mig och jag insåg att jag inte var ensam, att det var normalt och inte något sjukt äckligt som jag i början trodde. När jag satt där och letade och tänkte närmare på det insåg jag att jag nog redan som barn var bisexuell. Jag minns ett speciellt tillfälle när jag var sju år gammal och var hos en tjejkompis och lekte, redan då tittade jag nog extra på tjejer också. Jag tror att jag kände mer för henne än som bara en vän, men det var ju inget jag förstod förens jag som 14 åring hade tagit reda på vad som snurrade runt i mitt huvud.


När jag fått reda på att jag var bisexuell så skrev jag såklart ut det på dom sidor jag var medlem på, vi denna tid, vilket var Lunarstorm. Min mamma som också var medlem där frågade självklart ut mig, men inte så att hon kom in till mig rum och satte sig ned på sängen och ställde frågor, utan hon skrev på mail på Lunarstorm. Lite fegt tycker jag nu som artonåring, men det var säkert lika svårt för henne som för mig att prata om det. Jag förklarade för henne precis vad jag kände och hon började snacka om att det var en fas som jag gick igenom och jag fick många gånger höra det. Jag fick inte bara höra tvivel från min mamma, utan också från folk på internet som trodde att jag var en bluff och bara skrev det för att verka cool. Jag förstod inte varför dom anklagade mig för detta, inte just då. Men senare kom jag att förstå att det fanns många tjejer där ute på internet som utgav sig för att vara bisexuell för att verka coola, men det fanns ingen sanning bakom detta.

När jag sedan som femtonåring fortfarande sa att jag var bisexuell så började min mamma försöka hitta något annat skäl till varför jag sa det, att det kanske var för att jag inte träffat den rätta killen och allt sådant. Hon ville helt enkelt inte att det skulle vara sant, hennes dotter fick inte vara bisexuell. Men hon var aldrig negativ mot det, så att jag var tvungen att sticka hemifrån eller något sådant. Det var bara att inte prata om det. När jag sedan tröttnade på att dölja det var det mer som att hon ignorerade det, hon ville helt enkelt inte se det som var sanningen. Jag var lika intresserad av tjejer som killar. I skolan var det många som tittade snett på mig och många som pratade skit om mig, men inte enbart pågrund utav min sexuella läggning utan också för att jag inte såg ut och klädde mig som alla andra. Sedan att min sexuella läggning inte heller var som alla andra blev bara ett plus i kanten för mobbarna som fick en sak till att reta mig för. Men jag var stolt över den jag var och det har jag alltid varit, jag har alltid stått för att jag kan bli kär i tjejer. Sedan fanns det ju dom som sa att du kan ju inte veta helt säkert innan du har sex med en tjej och det förstod ju jag med. Men när jag sedan som sextonåring hade sex med en tjej och det inte förändrade vad jag kände innan, insåg jag att jag är verkligen bisexuell och nu kan ingen säga att det inte stämmer.


Mamma förstod att jag var bisexuell och slutade försöka få det att låta som något som skulle gå över. Utan nu försökte hon trycka i mig att jag i alla fall var mer intresserad av killar, än tjejer. Vilket hon inte kunde veta något om, jag visste inte säkert heller utan det var något som tiden fick avgöra. Nu vet jag att jag ser olika saker i killar och i tjejer och också tänder på olika saker hos de olika könen, vilket kanske inte är så konstigt. Men jag kan inte säga vilket kön jag tänder mest på eller vilket kön jag lättast får känslor för, för mig är det personen jag faller för, könet är bara en del av den personen. Min mor och farföräldrar vet inget om att jag är bisexuell, fast att jag nu är arton år gammal. Min faster fick reda på det i somras och hon tog det helt okej, hon ställde till och med frågor till mig. Jag lever nu ihop med en kille som accepterar mig precis som jag den jag är och tycker bara det är charmigt när jag tittar på tjejer om vi är ute. Han och jag brukar ofta sitta och kolla om vi har liknande smak när det gäller tjejer och det glädjer mig att jag kan vara så öppen om det. Jag ÄR bisexuell och jag är stolt över det, jag har vetat om det i 5 års tid nu, men jag tror med stor sannolikhet att jag har varit det längre. Att leva som bisexuell i dagens samhälle är kanske lättare än det var för några år sedan, men lätt är det inte. För det minns många motgångar, men när man lärt sig leva med det och acceptera det är det i alla fall en smula lättare.


©Hannah Sommansson.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
oncontextmenu="return false"